Här har ni min artikel som blev det svenska vinnarbidraget i UNHCR's tävling.  Artikeln finns att  läsa här också.

"Ja, vad gör de här egentligen? De ser annorlunda ut, pratar annorlunda och så luktar de annorlunda också. Saffran och curry, chili och kummin. Ja, i bland är de lite spännande, men oftast högljudda. De skriker efter varandra i mataffärerna och varuhusen. Så gör man inte, så gör vi inte. Vi pratar lugnt och stilla, för en konversation. Ska det vara så svårt att anpassa sig?

Året är 2009. Världen har utvecklats och människan likaså. Gränser har dragits, länder och nationaliteter har skapats. Monarkier och republiker. Demokratin har fötts. Är det inte underbart? Jo, visst är det underbart och vackert och nästan magiskt hur mycket vi har åstadkommit. Vi har lärt oss av våra misstag från det första och andra världskriget. Vi vet bättre nu. Vet till exempel att man inte ska utrota folkslag; alla människor har ett lika värde. Vi vet att man inte ska döda varandra på grund av landområden. Att man inte ska kriga om olja. Oj, nu gick det lite för fort. Det vet vi faktiskt inte alls, inte ännu. Vi dödar fortfarande människor på grund av landområden, krigar fortfarande om olja och har fortfarande ihjäl varandra för att vi inte tillhör samma nationalitet. Fortfarande. Flera hundra år har gått, men vi stannade upp. Struntade i att se våra tidigare misstag.

Det börjar med oskyldigt filosoferande som att de ser annorlunda ut, pratar konstigt, luktar kryddor. De skriker och är högljudda. Varför anpassar de sig inte? Och slutar med Sverigedemokraternas det bästa både för svenskarna, och för de invandrare som inte kunnat anpassa sig, till samhället vore om många invandrare återvände till sina länder.

Problemet är att Sverigedemokraterna, och de oskyldigt tänkande, inte inser att det är svårt att anpassa sig. Rättelse: det är nästintill omöjligt för en flykting att helt anpassa sig till dagens svenska samhälle.

Jimmie Åkesson, partiledare för Sverigedemokraterna, hur känns det när du är på semester? Jag kan slå vad om att det pirrar i magen på dig varje gång du hör någon som pratar svenska, danska, norska eller till och med finska. Du reagerar, inte sant? Du inser att du har en bit av Sverige, Norden, med dig på din två veckor långa semester och det känns underbart. De flesta flyktingar har inte en bit av någonting med sig. Det landet som de kallade sitt hemland, måste de fly ifrån. De kommer till Sverige. Hoppfulla och lyckliga, men herregud så rädda. Rädda för att inte bli accepterade, för att hamna utanför på fikarasterna och för att höra chefen säga nej, du måste ha missförstått det hela gång på gång.

Flyktingar har ett bagage, ofta tyngre än vad vi någonsin kommer att kunna föreställa oss. Det är ett bagage som de blir tvungna att bära med sig överallt, hela tiden. Det kan vara ett fyllt av tortyrminnen. Skrik som aldrig slutar eka i ens huvud och ärr som ständigt påminner. Eller så kan det vara ett bagage fyllt av krig. Sirener som aldrig slutar ljuda och döda ögon som alltid kommer att förfölja en. Det är svårt att snabbt och enkelt byta ut det bagaget mot köttbullar, potatis och lite sylt.

Sen finns det bagage som aldrig når hit. De tappas bort på vägen, glöms bort. Det kan vara ett bagage fyllt av tystnad. Minnen av hur man ständigt hyschades. Du har ingen talan, vi bestämmer, du ska gifta dig i morgon, punkt. Tystnad. Ett år senare står man åtalad för äktenskapsbrott, sitter i dödscell under sju år, avrättas en sommardag, blir bortglömd. Som om man aldrig hade funnits.

Så, vad gör de här egentligen? Dessa människor som ser annorlunda ut och pratar annorlunda. Vad gör de här, förutom att lukta kryddor och vara högljudda. De är på jakt efter ett bättre liv. De hamnar i ett evigt sökande efter acceptans, ett välkomnande, ett leende på tunnelbanan. De är här för att de inte har någon annanstans att vara. För att världen, mänskligheten, inte har utvecklats tillräckligt. För att det fortfarande krigas och dödas, varje dag. De är här, mina damer och herrar, för att vi inte lärde oss ett dyft av vare sig det första eller andra världskriget."