ROZA TAKIPORIAN

När hjärtat slutar slå

Störst av allt är kärleken. Och vackrast. Och mäktigast. Och svårast. Kärleken finns överallt och ingenstans. Överallt, som i främlingen som backar tillbaka och låter dig gå av tåget före, eller som i moderns varma famn som alltid finns nära då barnet gråter. Ingenstans, som i den tomma tekoppen som alltid står ensam på bordet, eller det delade fotografiet som aldrig mer blir helt.

Och det var som om all världens kärlek fanns att hitta i de två. En liten flicka och en liten pojke hittade varandra, lekte med varandra, skrattade, pratade med varandra, och en dag förälskade de också sig i varandra. Kärleken är som den är, som den alltid har varit. Den går inte att framtvinga, inte heller att undantränga. Kärleken är driven av en egen vilja som är starkare än något annat. Har du älskat någon gång kommer du för alltid att ha minnen som påminner dig om kärlekens makt. Så var det för den flickan och den pojken. Tillsammans blev de en, och aldrig någonsin lyckades de lära sig att leva utan varandra.

*

Jag har skrivit i hela mitt liv. Nåväl, så långt bak i tiden jag kan minnas i varje fall. Eller vi säger så här; så långt bak i tiden det är värt att minnas. Jag har lekt med orden, känt känslorna, påmints om kärleken och om sorgen. Just så är det när man skriver. Allting handlar bara om att våga tappa bort sig i orden, våga känna och minnas bortglömda kärlekar och förträngda sorger. Under mitt 91-åriga liv har jag lärt mig en sak vad gäller att skriva: vem som helst kan skriva om vad som helst och lyckas, så länge denne inte försöker berätta sin egen historia, sina egna minnen. Så fort man ger sig på det kommer man att misslyckas. Varför? Jag ska berätta för dig. Du kommer att inse att orden inte räcker till för känslorna, hur mycket du än vänder och vrider på dem. Du kommer att skriva och omarbeta, skriva och omarbeta. Igen och igen och igen. Tills orden blir söndertrasade och meningslösa. Så småningom kommer du att inse att du måste sluta, du måste överlämna din historia, ditt liv, till läsaren och hoppas på det bästa. Kanske känner han en gnutta, en liten liten bit, av det du kände. Och kanske, om du är riktigt duktig, får du honom att gråta en skvätt. Men, du kommer aldrig lyckas få honom att känna allt, all din glädje och din sorg, för det tillhör dig. Så är det. När man har upplevt något som har förändrat hela ens verklighet blir alla, verkligen alla, ord otillräckliga för att beskriva den upplevelsen. Alltså: de som tycker att det är enklare att skriva om sitt eget liv än om andras har aldrig upplevt något livsförändrande. Det är en bra slutsats. Nu måste jag fortsätta med det jag började med, nämligen att berätta min historia. Jag ska försöka berätta den för dig, för världen, för att orden nog är det enda som kan lätta på mitt hjärta.

Jag är en gammal man. Jag hade svart hår som blev grått, sen silvrigt, och till slut vitt. En dag betraktade jag mig själv i badrumsspegeln och insåg att jag såg ut som ett russin. Spännande, det här med att åldras, inte sant? Nej, förlåt mig, jag ska inte skrämma upp dig. Det är faktiskt inte så hemskt att bli gammal. Det är bara det att det gick alldeles för fort. Jag hann verkligen inte med. På nätterna – när jag har borstat mina tänder, kammat mitt hår och lagt mig i sängen – blir jag den lille grabben i träkojan igen. I mitt huvud kommer jag för alltid att vara tolv år, tillsammans med henne. Vi kommer aldrig att åldras, aldrig sluta leka kurragömma, aldrig leva utan varandra. I mitt huvud. Hur som helst. Åldrandet har sina goda stunder. Jag har pensionerats från mitt jobb som busschaufför, vilket är skönt. (Ändå tar jag bussen varje morgon, utan att egentligen vara på väg någonstans, för att jag saknar att stanna vid hållplatserna och se på människor som skyndar från en plats till en annan.) En annan fördel med åldrandet är väl... Ja, men det är väl att man kan... Nu är det blankt i mitt huvud. Helt tomt. Jag är nog inte rätt person att fråga om åldrandets goda sidor. Men jag tror, eller jag vet, att jag hade känt annorlunda om jag inte hade varit ensam. Om hon hade varit här och delat sitt liv med mig; promenerat med mig, ätit med mig, sett på film med mig och sovit och vaknat med mig. Jag vet att det hade varit annorlunda. Om hon och jag, vi, hade åldrats tillsammans. Så mycket hade varit annorlunda då. Jag kan se det framför mig. Vi hade suttit vid köksbordet tillsammans, druckit kaffe och tittat på varandra. Jag hade aldrig behövt stirra in i den tomma väggen och undra varför livet blev som det blev. Vi hade handlat mat tillsammans, och toalettpapper och disksvamp och tandkräm. Vi hade varit lyckliga. (Har du varit lycklig någon gång? Bara lycklig rakt igenom, inga andra känslor, bara ren och skär och otrolig lycka. Jag var alltid det med henne.) Vi hade haft barnbarn att bjuda på saft och bullar. Varje gång vi hade hört de springa i hallen, skulle hon tagit min hand och sagt att hon älskar mig. Och jag älskar dig, hade jag sagt. Vi hade varit lyckliga. Sa jag det? Att vi hade varit lyckliga. Det är värt att sägas en gång till: vi hade varit lyckliga.

I går natt, precis när jag hade lagt mig, trodde jag att jag skulle dö. Det kändes som att det var dags, att jag skulle ta mitt allra sista andetag och sen bara dö. Sluta existera, försvinna från jordens yta. Istället för det ljusa skenet som de alltid pratar om, blev det bara mörkare och mörkare i mitt sovrum. Min sänglampa började flimra. Jag blinkade ett par gånger, tittade rätt upp i taket. Skuggorna såg ut att dansa för livet. Jag tänkte att nu, nu är det dags. En brännande smärta började i bröstet och ilade igenom hela min kropp. Jag tänkte på henne och lade handen på hjärtat. Ska du ge upp nu? tänkte jag. Inte så konstigt egentligen. 91 år är inte så dåligt kämpat. Jag mindes när jag var tio och dagen då min mormor dog. Det var den första döden jag hade upplevt. Mindes när mor sa att mormor skulle till himlen, till Gud. Jag hatar Gud, skrek jag och sprang ut ur huset. Jag tror inte att jag någonsin varit särskilt religiös. I hela mitt liv har jag bara hållit fast vid vår kärlek. Den har varit min tro, min välsignelse. Jag tycker om tanken på att vi ska ses i himlen, paradiset, och hålla om varandra för evigt. Förstår varför människor väljer att leva i den tanken. Men, den är ganska fånig, inte sant? Jag hade hellre hållit om henne här och nu. Mitt paradis fanns där hon var.

Hur som helst, jag dog aldrig i går natt. Ingen hjärtattack, ingen blodpropp, ingenting. Det var bara mitt hjärta som behövde tala ut, berätta att hon är saknad. Jag har aldrig haft något problem med mitt hjärta, bortsett från en gång för många, många år sen.

*

Det var en varm morgon i mitten av juli. Jag hade fyllt tjugofem år bara några veckor tidigare. Och för första gången i mitt liv stannade mitt hjärta. Det slutade att slå. Jag vill berätta vad som hände mig den morgonen, redogöra för varje liten detalj för att få dig att förstå. Men som jag skrev så räcker orden inte till, så du kommer aldrig riktigt att få veta ändå.

I Irans huvudstad Teheran gassade solen redan över torget. Människorna hälsade artigt på varandra medan de skyndade sig fram till de olika stånden. Klockan var kvart i åtta när de eskorterade henne genom folksamlingen. (Nu vänder det sig i min mage och klumpen i halsen växer sig större, som den gör varje gång jag ska berätta den här historien.) Hon hade på sig svarta kläder och en huva täckte hennes mörka hår och de stora ögonen.

Hon älskade när jag drog fingrarna genom hennes hår. Vi kunde ligga på en äng i flera timmar och bara se på varandra. Jag tröttnade aldrig på att se på henne. Och jag vet att mina beskrivningar av henne bara kommer att låta som klyschor, som uttjatade ord, i dina öron. Men försök att leva dig in i orden, låt de krypa in under din hud och kännas. Och när jag säger att hon var det vackraste jag någonsin sett, försök att tro på mig. Försök att känna det jag kände när jag såg in i ögonen på den vackraste, mest fulländade varelsen på denna jord. Det är som när en konstnär hittar det han alltid har drömt om att avmåla, eller när en författare lyckas fånga orden han alltid har jagat. Vi hade känt varandra sen barnsben. Brukade leka kurragömma under svala sommarnätter. En, två, tre, fyra, fem (och så tjuvkikade jag) sex, sju, åtta, nio, tio. Nu kommer jag! Jag visste alltid var hon hade gömt sig och det gjorde henne vansinnig. Hon brukade stampa iväg med en sur min och säga att nu ville hon inte vara med längre. Jag vill inte leka med någon som fuskar, brukade hon säga medan hon spatserade iväg.

Ibland läste hon upp dikter som hon hade skrivit för mig. Hon älskade att skriva, men jag förstod mig aldrig på dikterna. Kan vi inte leka istället? frågade jag. Hon blev ledsen och sa att jag inte förstod. Vi träffades alltid dagen därpå. Ska vi leka? frågade jag. Hon svarade alltid ”så klart” med ett stort leende. Och så var alla bekymmer ur världen. Vi lekte, dag in och dag ut, utan att någonsin tröttna på varandra.

Sen började födelsedagarna komma alldeles för fort. Hennes bröst började växa och jag fattade ingenting. Fattade inte var det där pirret i magen kom från, eller varför jag ibland stammade i hennes sällskap. Ett par dagar efter att hon hade fyllt tio år, kom hon ut på gården med en svart sjal som täckte håret. Jag tittade på henne och hon såg ner i marken utan att säga något. Vi stod så en lång stund. Hon sparkade lite i gruset, sen tittade hon upp mot mig. Och just i den stunden, när hon såg mig i ögonen, hände något. Pirret i magen gick från att bara vara ett tillfälligt pirr till att bli en stark och orubblig känsla.

När vi fyllde elva bestämde vi oss för att gifta oss. Vi kröp in i vår träkoja och tog fram ringarna.(Vi hade putsat skor hela sommaren för att tjäna ihop pengar till två små ringar som vi köpte på marknaden). Precis som jag hade lärt mig från de förbjudna filmerna gick jag ner på knä. Vill du gifta dig med mig, Laleh? frågade jag. Hon snörpte på munnen, som hon alltid brukade göra när hon blev generad, och sa ja. Ja, jag vill gifta mig med dig. Jag trädde ringen på hennes finger och såg hur hon rodnade om kinderna. Ska du pussa mig nu? frågade hon och grimaserade. Aldrig i livet! sa jag och sprang iväg. Hon följde efter mig och vi sprang runt, runt, runt tills benen inte orkade längre.

Vi fortsatte att vara gifta i flera år. Dagen då hon fyllde tjugo år överraskade jag henne med en dikt. Vi låg på ängen och såg upp mot himlen. Jag läste upp min dikt för henne. Hon vände ansiktet mot mig och såg på mig med tårar i ögonen. Hon låg så en lång stund, tills hon kysste mig på kinden. Jag blev varm i hela kroppen. Hon tog min hand och vi låg på den tomma ängen, kramades och kysstes, tills stjärnorna försvann och solen steg.

När jag kom hem dagen därpå fick jag stryk. Mor och far sa att jag aldrig mer fick träffa Laleh. Jag lyssnade så klart inte. Sprang till ängen varje dag och väntade på henne. Jag satt i solen i flera timmar, brände mig om axlarna och fick värmeslag, men hon kom aldrig. Det blev höst och löven föll från träden, marken blev färgglad och luften frisk, men hon kom aldrig. Jag väntade och väntade och väntade, men Laleh kom aldrig.

Det gick flera år. Flera somrar kom och gick, och tusentals löv växte och föll. Men ängen blev sig aldrig riktigt lik utan henne. En dag såg jag henne på andra sidan gatan. Flera år hade gått men jag kunde fortfarande känna igen hennes stora ögon på hundratusenmeters avstånd. Hon såg mig, men tittade snabbt bort. Ner i marken. Hon gick med en barnvagn och bredvid henne gick en man. Han var mycket äldre än hon, det syntes på det rynkiga ansiktet och den stora kulmagen. För ett ögonblick tänkte jag att det kanske var hennes far, men ändrade mig snabbt när jag såg ringarna som blänkte på deras fingrar. Hon fortsatte att titta ner i marken. Jag ville skrika ut hennes namn över gatan. Säga till hela världen att hon var min och jag var hennes, att vi hade gift oss för fjorton år sedan i en koja, att jag hade letat efter henne i fem år, att ingen annan kunde göra mig varm i kroppen som hon hade gjort när hon kysste mig den där natten på ängen. Men jag skrek inte något av det där. Nej, jag viskade inte ens. Jag bara stod där, med en enda gata som skiljde oss åt, och såg på medan hon gick iväg med en barnvagn och en fet man.

I flera dagar ångrade jag att jag bara lät henne gå förbi, och jag skulle nog aldrig slutat ångra det om jag inte hade fått träffa henne en gång till. Den gången var hon ensam. Jag såg henne på långt håll. Hon köpte apelsiner och ägg. Jag var tvungen att prata med henne, därför sprang jag efter henne när jag såg att hon hade handlat klart. Laleh! ropade jag. Hon stannade, utan att vända sig om. Jag stod bakom henne, andades in hennes doft, och kände hennes värme. Jag kan inte titta på dig, sa hon. Jag saknar dig, sa jag. Och vi grät. Oavbrutet och oupphörligt, i vad som kändes som en evighet. Vi grät för alla år som togs ifrån oss. Alla kyssar och alla skratt som vi aldrig skulle kunna ta igen. Jag la min hand på hennes axel och hon vände sig om. Bortsett från några tunna linjer på pannan och ett ärr på vänster kind, hade hon inte förändrats ett dugg från vår bröllopsdag i träkojan. Hon försökte hålla tillbaka tårarna men de föll likväl nerför hennes rosenröda kinder. Jag höll om henne hårt. Någonting sa mig att jag var tvungen att kyssa henne för att inte leva i ångest resten av mitt liv, så jag gjorde det. Jag kysste henne med hela mitt hjärta, hela min själ. Och Hon släppte ner apelsinerna som rullade nerför den krokiga gatan och äggen som gick sönder med ett underbart ljud, och kysste mig tillbaka. Jag blev varm i kroppen och för några sekunder tänkte jag att kanske, kanske, skulle den stunden vara för evigt.

Men. Även om kärleken är det starkaste som finns och även om jag älskade med hela mitt jag, hela min existens, så kan man inte få stunder att vara för evigt. Varför? För att världen fungerar inte på det viset. Tiden fortsätter att gå och verkligheten fortsätter att vara verklig även om man älskar med hela sitt hjärta och hela sin själ. Alltså: även den stunden, som jag skulle kunnat ge allt i världen för, tog slut. Och hade vi varit smarta och taktiska istället för förälskade och sorgsna, så hade vi aldrig kysst varandra tjugo meter från hennes hus där hennes fete man stod och tittade på oss från fönstret. Men, nu var vi inte smarta och taktiska utan vi var ju faktiskt förälskade och sorgsna, så det slutade med att den kyssen fick mig att leva i ångest resten av mitt liv. Ironiskt, inte sant?

Hela processen tog knappt två veckor. Vi sattes i fängelse båda två. Vi skulle få lära oss att otrohet är en synd, att Gud förkastar människor som vi. Jag fick 100 piskrapp, ett par knytnävar och två timmar innan jag släpptes bestämde sig vakterna för att lära mig en inofficiell läxa. De drog ner mina byxor och höll fast mig. Jag tänkte på den fridfulla ängen, på hur ont det gjorde, på Hennes leende, på hur förnedrad jag kände mig, på hur vacker hon var. Sen var det klart och jag släpptes fri. Jag kunde inte sitta på flera dagar. Trodde att jag aldrig skulle kunna känna mer smärta än vad jag gjorde under de två veckorna i fängelset. Men så kom den där varma sommarmorgonen i juli, och jag insåg att jag hade haft fel. De två veckorna i fängelset var ingenting mot vad jag kom att få känna.

*

07:45: de tog ut henne iklädd svarta kläder och en svart huva. Jag vägrade att inse vad som höll på att hända. Det var inte hon som stod där i svart. Min Laleh hade på sig samma rödblommiga klänning som hon brukade ha när vi var små. Hon skulle springa och gömma sig och jag skulle hitta henne alldeles för fort och hon skulle bli arg på mig för att jag tjuvkikade.

07:50: de ledde Henne genom folkmassan och ställde Henne på upphöjningen. Jag var lugn för att i mitt huvud hände inte det som höll på att hända. I mitt huvud såg verkligheten annorlunda ut. Laleh skulle äntligen få läsa upp en av sina dikter för en stor publik. Och, i mitt huvud, var vi båda förväntansfulla och kära och lyckliga och livet var en fest som precis hade börjat.

07:55: de tog av henne huvan, och placerade snaran som hängde från lyftkranen runt hennes späda hals. Hennes ögon hittade mina i folkmassan och vi såg på varandra. Jag vaknade upp ur min trans, och såg verkligheten som den var: Laleh, min kärlek, den vackraste människan i världen, stod framför mig med en snara runt halsen.

08:00: de lyfte kranen. Det var här, medan folkmassan hurrade och Laleh tog sina sista andetag, som mitt hjärta stannade.

*

Där, mina damer och herrar, har ni min historia med korta och alldeles för få ord. Men, det skulle inte ha spelat någon roll om jag hade skrivit en roman på 400 sidor eller en dikt på tio ord, för det går ändå inte att förklara hur ont det gjorde i mig den dagen och alla dagar som följde.

Jag är en gammal man som troligtvis inte har mycket tid kvar i livet. Under mitt 91-åriga liv har jag inte gjort någonting värt att nämna. Jag kommer aldrig att hamna i någon historiebok, och ingen lärare kommer att prata om mig för sina elever. Jag kommer att glömmas bort och bli till ingenting. Men, jag kommer att dö med vetskapen om att jag har älskat med hela mitt hjärta och sörjt med hela mitt liv. Och när jag vaknar (08:00) varje morgon kan jag svära på att jag hör henne andas igen. Lätta andetag som smeker min kind, och som gör min kalla kropp varm igen.

Kommentera gärna!

• PM: Mustafa Cans bok Tätt intill dagarna - KLAR
• PM: Pascal Boyer (reduktionism) - KLAR
• PM: Mircea Eliade (essentialism) - KLAR
• Analys av filmen Requiem
• Hemtentan(!)