2009-07-15 | 21:28:53
"Och jag är hjälplös..."
2009-07-13 | 15:27:05
Nyhet
Fick en förfrågan från förlaget vulkan.se för ett par dagar sen. De ville att jag skulle börja blogga på deras site. Skitkul tyckte jag så klart. Så nu har jag satt igång. Bloggar om böcker samt mitt och andras skrivande. Kika gärna in!
2009-07-13 | 08:31:15
Skrivtävlingar
Nu har jag varit och jobbat hela natten så jag hann inte lägga upp länkarna till de två novelltävlingarna jag pratade om. Men här kommer de:
Lilla Augustpriset
Lycka till!
2009-07-12 | 15:28:50
Omarbetning
Sitter och skriver om "När hjärtat slutar slå" just nu. Den ska bli betydligt mycket längre än vad den är, och betydligt mycket bättre. Har tips på två nya skrivtävlingar till er! Länkar till de senare i dag.
2009-07-10 | 13:48:55
Utdrag ur "När hjärtat slutar slå"
Här kommer ett utdrag ur en liten novell jag skrivit ihop de senaste dagarna.
"Det gick flera år. Flera somrar kom och gick, och tusentals löv växte och föll. Men ängen blev sig inte riktigt lik utan henne. Jag slutade aldrig att vänta. En dag såg jag henne på andra sidan gatan. Flera år hade gått men jag kunde fortfarande känna igen hennes mörka ögon på hundratusenmeters avstånd. Hon såg på mig och tittade snabbt bort. Ner i marken. Hon gick med en barnvagn och bredvid henne gick en man. Han var mycket äldre än hon, det syntes på det rynkiga ansiktet och den stora kulmagen. För ett ögonblick tänkte jag att det kanske var hennes far, men ändrade mig snabbt när jag såg att han tog hennes hand. Hon fortsatte att titta ner i marken, och jag ville skrika ut hennes namn över gatan. Säga till hela världen att hon var min Laleh, att vi hade gift oss för tio år sedan i en koja, att jag hade letat efter henne i fem år, att ingen annan kunde göra mig varm i kroppen som hon hade gjort när hon kysste mig den där natten på ängen. Men jag skrek inte något av det där. Jag viskade inte ens. Jag bara stod där, med en enda gata som skiljde mig från henne, och såg på henne medan hon gick iväg med en barnvagn och en tjock man.
I flera dagar ångrade jag mig, och jag skulle aldrig slutat ångra mig om jag inte hade fått träffa henne en gång till. Hon var ensam på marknaden. Jag såg på henne från långt håll. Hon köpte apelsiner och ägg. Jag var tvungen att prata med henne, så jag sprang efter henne när jag såg att hon var ensam. Laleh, ropade jag. Hon stannade, utan att vända sig om. Jag stod bakom henne. Jag kan inte titta på dig, sa hon. Jag saknar dig, sa jag. Och vi grät. Grät för alla år som togs ifrån oss. Alla kyssar och alla skratt som vi aldrig skulle kunna ta igen. Jag la min hand på hennes axel och hon vände sig om. Bortsett från några rynkor på pannan och ett ärr på vänster kind, hade hon inte förändrats ett dugg från vår bröllopsdag i träkojan. Hon försökte hålla tillbaka tårarna men de föll ner med en suck. Jag höll om henne hårt. Någonting sa mig att jag var tvungen att kyssa henne för att inte leva i ångest resten av mitt liv, så jag gjorde det. Jag kysste henne med hela mitt hjärta, hela min själ. Och hon släppte ner apelsinerna som rullade ner för gatan och äggen som gick sönder med ett underbart ljud, och kysste mig tillbaka. Jag blev alldeles varm i kroppen och för några sekunder tänkte jag att kanske, kanske, skulle den stunden vara för evigt.
Men. Man kan inte få stunder att vara för evigt för världen fungerar inte på det viset, så även den stunden tog slut. Och hade vi varit smarta och taktiska istället för förälskade och sorgsna, så hade vi aldrig kysst varandra femton meter från hennes hus där hennes tjocke man stod och tittade på oss från fönstret. Men nu var vi inte smarta och taktiska, så den kyssen har fått mig att leva i ångest hela mitt liv. Ironiskt, inte sant?"
2009-07-10 | 11:50:26
Passivitet
Jag googlar Iran och den första bilden som kommer upp är den här. Två homosexuella som avrättas för att de är homosexuella. Jag tänker inte skriva dravel om hur synd det är om människorna i Iran som tvingas leva under förtryck; ni kommer inte att förstå, och inte jag heller för den delen.
Kanske är det därför, för att vi inte förstår, som vi håller tyst hela tiden. Passiva åskådare i våra trygga tv-soffor sittandes framför Allsång på Skansen och Let's Dance. Och när det är dags för Nyheterna suckar vi åt vad de håller på med där borta, någonstans i mellanöstern, och undrar när det ska ta slut.
Det kommer inte att ta slut, idioter. Ja, idioter är vad vi är för att vi låter det ske. Hela tiden, varje dag, accepterar vi att kvinnor stenas till döds och män torteras tills de inte har någon livslust kvar. Vi säger att det är deras land, kultur, tradition, och att vi inte kan göra något åt det.
Fel. Vi har yttrandefrihet, vi kan säga emot. Synd bara att vi väljer att sucka och byta kanal istället.
2009-07-09 | 21:45:45
Om skrivande och kreativitet
J.H. Preston:
– Men om du försöker skriva och känner att det inte går, när du känner dig som om du håller på att kvävas och inga ord kommer och om de kommer så är de livlösa och helt utan mening? Vad skulle hända om du trodde att du aldrig mer skulle kunna skriva ett enda ord?
Gertrude Stein:
– Preston, det enda sättet att börja är att börja. /.../ ännu vet du ingenting om dina känslor, för även om du tror att de finns, utkristalliserade och klara, så har du inte släppt dem lösa. Hur ska du då kunna veta hur det kommer att bli? Det som blir allra bäst vet du ännu ingenting om. Om du visste det skulle det inte handla om en skapelseakt utan om diktamen.
2009-07-03 | 12:54:47
Forsaken
and when winter strikes,
remember me.
2009-07-01 | 12:53:09
Evig
jag älskar att försvinna
tappa bort mig i din doft
vi möttes i december
sa gott nytt år
och blev kära till januari
bekantade oss med snöänglar
och vintern blev för alltid vår
så kanske stannar du kvar älskling
och vi blir lyckliga tillsammans
vinter, vår, sommar och höst
för jag älskar att försvinna
tappa bort mig i din doft
2009-07-01 | 12:52:12
Det var en gång
Utdrag ur Kärlekens Historia:
"Det var en gång en pojke. Han bodde i en by som inte längre existerar, i ett hus som inte längre existerar, i utkanten av ett fält som inte längre existerar, ett fält där allt upptäcktes och där allt var möjligt. En pinne kunde vara ett svärd. En sten kunde vara en diamant. Ett träd ett slott.
Det var en gång en pojke som bodde i ett hus mitt emot det hus på andra sidan fältet där det bodde en flicka som inte längre existerar. De hittade på tusentals lekar. Hon var drottning och han var kung. Hennes hår lyste som en krona i höstljuset. De samlade världen i småportioner. När himlen mörknade skildes de åt med löv i håret.
Det var en gång en pojke som älskade en flicka och hennes skratt var en fråga som han ville ägna hela livet åt att besvara. När de var tio friade han till henne. När de var elva kysste han henne för första gången. När de var tretton blev de ovänner och talade inte med varandra på tre veckor. När de var femton visade hon honom ärret hon hade på vänster bröst. Deras kärlek var hemlig och de berättade inte för någon om den. Han lovade henne att han aldrig så länge han levde skulle älska någon annan flicka. Tänk om jag dör? undrade hon. Inte ens då, sa han."
2009-07-01 | 00:18:32
Kärlekens historia
Psst, jag lånade också Nicole Krauss roman
Kärlekens Historia. Jag tror att jag har hittat ännu en favoritförfattare. Har hunnit läsa ut halva boken och jag älskar sättet hon skriver på. Tror jag i alla fall. Kan inte riktigt sätta fingret på vad det är jag älskar, men något är det för jag vill inte lägga ifrån mig boken.
Nu blir jag så himla inspirerad till att skriva i hop något men har riktigt ont i huvudet så det bästa vore nog att sova...
