Äh, det är väl inget att ha beslutsångest över. Just do it.

Byter nu till: http://takiporian.wordpress.com

Lovar fler och intressanta blogginlägg.

Följ med.

Jag vill byta bloggdomän från blogg.se till Wordpress, men jag älskar min design och mysigheten i min blogg (det finns något mysigt över min blogg, erkänn det).

Anledningen till varför jag vill byta bloggdomän är att jag har upptäckt en mycket rolig funktion nämligen pingback-funktionen. Vill kunna pingbacka till olika Newsmill-artiklar nämligen.

Beslutsångest.

Claes Borgström (s) har nog missat poängen i hela debatten om Mona Sahlins lyxväska. Det har för den delen alla andra som skyller på den bristande jämställdheten också gjort. Och alla som pekar på Fredrik Reinfeldt och säger att "han får ju ha dyra klockor och kostymer!". Sluta bete er som larviga dagisbarn, det är pinsamt.

Fokusera debatten på det verkliga problemet, som är följande:

Mona Sahlin representerar Socialdemokraterna, Sveriges arbetarparti. Hon representerar arbetarsvensken som i slutet av månaden räknar på pengarna och hoppas på att de ska räcka. Fredrik Reinfeldt däremot representerar Moderaterna, ett borgerligt parti som inte sällan förknippas med "mer pengar till de rika"-filosofin. Och det spelar faktiskt ingen roll att de nu kallar sig för "Det Nya Arbetarpartiet" för att få fler röster, för de står fortfarande för en politik som långsiktigt och främst gagnar den mer välbärgade företagsägaren än den lågbetalde bussföraren.

Genom att bära en lyxväska, som kostar närmare hälften av vad en undersköterska får i månadslön efter skatt, så bygger hon inte bara ett större avstånd mellan det Socialdemokratiska partiet och folket, utan hon förminskar även sin egen roll som partiledare för "Sveriges arbetareparti".

Således ska den här debatten inte handla om hur synd det är om dagens kvinnor, eller om hur icke-jämställt vi har det. Den ska heller inte handla om huruvida Reinfeldt har en klocka för 80 000 kr eller inte.

Den här debatten ska handla om det faktum att Socialdemokraternas partiledare, den främsta representanten för arbetarna, bär på en väska som rent symboliskt motsätter de grundstenar som partiet står för.

Så, sluta söka skydd bakom jämställdhetsdebatten, för det är inte den det handlar om i det här fallet.


Newsmill

Så länge kunde jag låta det utkastet vara. Har redan ändrat en massa.

Inledningen till den första novellen som jag har börjat skriva på (till novellsamlingen):
(obs; detta är bara ett utkast)

Digitalklockan blinkade 08:00 med den isblå färgen. Det var söndag, och ångesten hade funnit sig tillrätta. Den var som en osynlig rök som smög sig in genom lägenhetens fönsterkarmar tidigt varje söndagsmorgon. Röken spred sig i den lilla lägenheten, och snart var den det enda hon andades. En bidragande faktor till ångesten var utan tvekan disken, den gudsförgätna disken. Den som låg i en majestätisk hög i diskhon, den som nästan hånlog åt henne varje gång hon gick förbi. Och så kläderna. Herregud, vad mycket kläder. Hon hade läst för många modebloggar, shoppat i för många H&M-butiker. Tunikor och jeans, strumpor och trosor, alla hade de legat i tvättkorgen alldeles för länge. Det märktes på den unkna lukten som inte gick att undgå.

Hela lägenheten var egentligen som en hög, full av söndagsångest, disk och kläder. Den söndagen låg ett tungt grådis hängandes över Stockholm. Fastän det fortfarande var augusti månad så hade sommaren tagit farväl för längesen. Det syntes på vattenpölarna som aldrig torkade ut, på gräset som inte var lika grönt, på ögonen som inte riktigt ville vakna. Hon var tvungen att göra något. Det såg inte klokt ut i hennes annars så prydliga lägenhet. Luktade inte klokt heller, för den delen. Veckans matrester var ingrodda i de gula (kanske egentligen vita?) tallrikarna. Stanken av de våta handdukarna och de använda strumporna gick inte längre att ignorera. Allt var på ganska god väg att förmultna, och hon gjorde inget åt det, kunde inte göra något åt det. Hennes kropp strejkade, vägrade att lyssna på henne.

Efter en stund satte hon sig upp i sängen, försökte att vakna till. Det var då hon kände det igen, mer påtagligt den här gången. Något var verkligen annorlunda, fel på något vis. Hon hade känt det de senaste dagarna och hon visste, med ungefär nittioen procents säkerhet, vad det innebar. Hon tog ett djupt andetag, lät söndagsångesten fylla henne ordentligt, sen ställde hon sig upp och gick mot diskhögen. Hon hade fortfarande kvar en gnutta viljestyrka och tapperhet kvar i ögonen.

Hon tog upp disksvampen; undersökte den, luktade på den, slängde den. Öppnade ett nytt paket, tog ut en ny, en rosa. Hon hällde några droppar diskmedel på svampen (det är sant som de säger; YES är riktigt, riktigt drygt), vred på kranen och började med torsdagens makaronikastrull. De tidigare ganska små snabbmakaronerna var nu tjocka och runda. Hon hällde ner de i diskhon och såg de blandas med brungröna salladsblad, tacosås och riskorn. Stanken nådde henne och var mycket hemskare än vad hon hade föreställt sig. Självklart kunde hon inte hålla sig, det började bubbla i magen. Hon kände den där obehagliga känslan man känner i munnen, på tungan, just innan man ska... Ja, kräkas. Hon kräktes. En kaskad sprutade ur hennes mun och rakt ner i diskhon. Och hon struntade i att hennes hårslängor klibbade ihop sig och att lite av spyan åkte upp i hennes näsa. Det var inte det värsta, inte ens i närheten. Det värsta var att hon inte längre var nittioen procent säker, utan nittionio. Det var som hon trodde, som hon hela tiden hade vetat.

Kvinnor vet sådana saker. De känner det på sig. Och egentligen är det inte så konstigt, det har alltid varit så, i alla tider och bland alla raser. De vet om det redan dagen efter, även om de vet det omedvetet. Hänger du med? Om du har varit gravid någon gång så är jag säker på att du vet vad jag menar. Om inte, synd. Hur som helst, så kommer ingenting någonsin att bli detsamma efter att det har hänt.

Okej. This is it. Jag struntar i min rädsla nu, den hämmar bara mig. Jag har tänkt ett tag på vad jag ska göra med mitt skrivande, vad som ska bli verkligt och påtagligt av mitt skrivande. Jag vet nu att jag ska skriva en novellsamling. Jag har redan grunden klar på ett par noveller (åtta), och sedan ska jag utöka denna samling med två till. Sammanlagt tio noveller ska skickas in till förlag med ett följebrev och en önskan, en dröm.

Just nu jobbar jag med att utveckla och skriva färdigt novellerna. Det är vad jag ska göra den här terminen, och det gör mig så lycklig (längesen jag kände sån här frihet). Vardera novell ska i slutet vara ca. 6000 ord lång, vilket innebär att min färdiga novellsamling kommer att vara ca. 60 000 ord lång. Perfekt. Nu är det bara att börja skriva.

times square can't shine as bright as you

Utdrag ur novell som jag skriver på nu:

"Utbildade, duktiga reportrar åker utomlands för att visa oss hur andra människor har det, för att visa oss krig. Problemet är bara att man inte lär ut medkänsla och empati på Journalisthögskolan, för det är inte vad som efterfrågas. Marknaden, tv-tittare och tidningsläsare, vill ha sensationsnyheter. De vill läsa om S-politikern som köpte Toblerone för skattebetalarnas pengar och om det senaste bloggbråket mellan Alex Schulman och Marcus Birro.

Ingen orkar höra mer om att det dör (= tar ett sista andetag, slutar att existera) 2 barn i minuten i Afrika. Det är uttjatat. Så, journalisterna får lära sig om nyheter som säljer och om att skriva journalistiskt (neutralt, inga känslor). Och efter att ha varit anställda ett par veckor på Aftonbladets redaktion glömmer de bort vilka de var, alla drömmar om att förändra världen, göra en skillnad. "

Har äntligen kommit i gång med mitt skrivande igen. Har gått på penicillin och värktabletter den senaste veckan (=mått skit), och inget har fått mig att må bättre. Förrän nu.

Jag blir fri när jag skriver, glömmer bort allt som gör ont.

Jag skriver nu, men det går segt.

Man måste skriva varje dag, annars blir man rädd för att skriva. Man blir rädd för att det ska bli fel, för att man kanske har glömt hur man gör.

"I tjugo år levde hon i en liten glaskula. Tjugo somrar och tjugo vintrar passerade utanför glaset, men hon fick vare sig känna värme eller kyla. Aldrig fick hon känna gräset kittla henne mellan tårna, eller solskenet värma hennes axlar. Under vintrarna tänkte hon på hur hon skulle se ut i rosenröda decemberkinder, hur det skulle kännas att ligga över snötäcket. Ja, i tjugo år var hon isolerad från blommor och snö, kärlek och hat. Kan du tänka dig? Att leva i en glaskula i tjugo år. Någon gång börjar luften att ta slut, och man inser att glaset måste krossas.

Hon krossade sin glaskula en ljummen sommarnatt. Ingen vet hur hon gjorde det, vad hon använde för att krossa det hårda glaset. Men, hon gjorde det. Och fastän hon fick trampa sig fram i glasskärvorna så hennes fötter blev alldeles blodiga, så log hon. Kanske gjorde hon det för att hon äntligen fick ge igen, slå tillbaka för allt hon aldrig fick uppleva, aldrig fick känna. Eller kanske gjorde hon det bara för friheten; de svala brisarna, solnedgången, ljudet från havet. Det spelade ingen roll för världen låg framför hennes fötter, och inte bakom glas.

Hon blev förälskad samma natt. (Kanske hör kärleken till friheten). De skrattade, och hon förstod vad som menades med lycka. De kysstes, och hon förstod vad som menades med fjärilar i magen. De grät, och hon förstod vad som menades med bitterljuva slut.

Vid gryningen hittade man henne, och hon sattes så klart in i en ny glaskula. Men, aldrig igen skulle man kunna fängsla henne för gott. Hon krossade glaset varje natt, trampade i skärvorna och hittade sin väg till friheten."

och det var när huvudet sprängdes och magen åts upp inifrån, som jag insåg vad jag ville. för när man springer i ett snurrande hjul, glömmer man ofta bort sig själv, man slutar att vara, man bara finns. jag behöver inte det här just nu, behöver inte stressa, inte göra för mycket, inte förstöras. så jag släpper det nu, för jag vet att tiden räcker till, att skratt och lycka är viktigare än magsår och sömnlösa nätter.

så, jag släpper det nu, för jag måste minnas hur det var att vara fri. jag har glömt hur man skriver, skriver känslor och tankar och verklighet. vi får lära oss att skriva som på räls, skriva så som man ska skriva, med döda ord och intetsägande meningar.

jag behöver inte det just nu.

På söndag kommer jag att vara med på P3 Text, mellan 18:00 - 20:00. Där kommer jag att läsa upp en kort text, och författaren och programledaren för P3 Text Daniel Boyacioglu kommer att kommentera min lilla text.

Ska bli väldigt spännande att höra vad han tycker, även om det nog inte kommer vara en lång kommentar. Har läst en del av hans poesi, riktigt bra måste jag säga.

Hur som haver, lyssna på mig. Söndag. Mellan 18:00 - 20:00. Okej?

Kort inledning på novell som jag tänkte skicka in till LL-förlags tävling, men som aldrig blev klar i tid. På temat "vrede".

"De säger att jag bär på för mycket vrede, att jag har glömt hur man ler. De säger att jag borde släppa taget om henne, acceptera det som hände och fortsätta. Och de säger att man inte kan leva i vrede för evigt, att vreden äter upp en inifrån. Jag tror att de har rätt, men vet att det inte ändrar på hur jag känner. För jag somnar lika förstörd varje natt, med drömmar som skriker och röster som ekar. Och jag vaknar lika vilsen varje morgon, i ett tomt rum fyllt av damm och trötta andetag."

SHIT!