Nu ska här samtalsanalyseras. Vi har nämligen fått i uppgift att analysera ett valfritt inspelat samtal (radio, t.ex.). Så nu är ljudinspelningen transkriberad och redo för analys. Wish me luck.

Nu börjar det närma sig! Tisdagen den 29 maj kl. 18 medverkar jag i Stadsbibliotekets DebutBar. Jag och flera andra begåvade debutanter kommer att intervjuas och läsa ur våra debutböcker. Det blir roligt och spännande, jag lovar. Så, kom och säg hej! Lova att ni gör det. Det vore så roligt!

Har fått en del frågor om hur man går till väga om man vill skriva en bok och få den publicerad. Så här kommer mina svar.

Kan man få hjälp med att skriva sin bok?
Självklart finns det hjälp att få om man vill berätta en historia, men kanske känner att man av olika anledningar inte kan skriva den helt på egen hand. Det finns dels värdefulla skrivkurser och lektörstjänster. Jag har själv gått flera skrivkurser, Medborgarskolans författarprogram hjälpte mig väldigt mycket. Har dock aldrig använt mig av en lektörstjänst, men bl.a. Vulkan erbjuder lektörstjänster för drygt 5000 kronor. En lektörstjänst innebär att du får synpunkter på din text, du får veta svagheter/styrkor, något som är väldigt värdefullt.

Det finns också en del som väljer att använda sig av så kallade spökskrivare. Det innebär att man betalar någon som skriver boken åt en. Man bär på historien, spökskrivaren skriver ner den. Hur mycket en sådan tjänst kostar kan variera väldigt mycket.

Vilket bokförlag ska jag kontakta?
Det finns väldigt många bokförlag där ute. De två störreförlagen är Norstedts och Bonniers, sedan finns det "mindre" förlag så som Forum, Alfabeta, etcetera. Vilket förlag du ska vända dig till beror lite på vad du har skrivit för typ av bok. Så kallad "smal litteratur" (poesi, noveller) är lite svårare att få publicerad, särskilt som debutant.

Jag började med att skicka in min novellsamling till Bonniers och Norstedts, fick den refuserad och väntade då med att skicka in den. Hittade Mimer Bokförlag och kände att jag ville prova min tur där. Och där landade jag helt rätt. Fick mitt manus läst av min otroligt skickliga förläggare, och tillsammans byggde vi ut min novellsamling till Om att gråta sig till sömns och annat trams, min debutbok.

När kan jag skicka in mitt manus till ett förlag?
När du känner dig helt och hållet färdig med manuset, varken tidigare eller senare. Det är väldigt, väldigt svårt att få ett förlag att anta ens debutmanus genom att bara skicka dem ett par kapitel, ett ofärdigt manus. Många gånger åker sådant tyvärr direkt ner i papperskorgen. De flesta förlag vill ha ett färdigt manus som kanske behöver finslipas och redigeras, inte mycket mer.

Hur gör jag när jag känner mig redo för att skicka in mitt manus?
På förlagens hemsidor står det om hur man går till väga om man vill skicka in ett manus. Många gånger vill de ha manuset utskrivet (med radavstånd och marginaler!) och inte ihophäftat utan bara som det är. De flesta förlag vill också ha ett kort följebrev där du berättar lite om dig själv och presenterar boken.

Mitt följebrev (9 dec 2010):

Tidningen Skriva bloggar om 19 värdefulla knep som webbskribenten kan använda sig av för att generera texter som når ut. Att skriva webbtexter som når ut är verkligen en konst. Det krävs ett ständigt engagemang och en aldrig så personlig touch för att skapa en webbtext som sticker ut ur mängden och lyckas nå ut till målgruppen.

Här är mina fem snabba för dig som skriver för webben:

1. Börja med det viktigaste: du måste lyckas fånga din läsares blick och intresse på en gång!

2. Mottagar- och syftesanpassa: vad vill du uppnå med din text, och vem vill du nå ut till?

3. Layouta på ett tydligt vis: en tanke per stycke, luftig text, punktlistor, faktarutor och liknande.

4. Kort och koncist: flyt inte ut i dina förklaringar, håll dig till ämnet och fatta dig så kort men tydligt som du kan.

5. Rubricera mera: underlätta navigeringen för dina läsare med genomtänkta rubriker som sammanfattar stycket.

Webbtexter ska vara enkla att läsa. De ska vara begripliga och konkreta, men de ska framförallt fylla sitt syfte. Vad vill man uppnå med texten, och med vilka medel kan man uppnå syftet? Genom att vara personlig och fräsig, eller kanske mer formell och diskret? Att skriva för webben är riktigt kul, och ju mer man funderar kring hur man kan förbättra sina webbtexter, desto roligare blir det.

Men vänta nu, vad är det som är så chockerande? Att imamer följer Koranen? Nu står det om Uppdrags gransknings reportage överallt. Både i SvD och DN förklaras det hur imamer ger lagstridiga råd, hur de verkar tycka att en misshandlad kvinna ska finna sig i situationen, kanske försöka be om ursäkt för att bli slagen.

Precis som i Bibeln, så står det en massa konstigheter också i Koranen. Saker som för oss, i dag, verkar avlägset och bakåtsträvande, många gånger också förnedrande. Jag har min egen teori om varför dessa konstigheter står i de här religiösa skrifterna: DE SKREVS FÖR VÄLDIGT, VÄLDIGT LÄNGESEN I EN VÄRLD SOM INTE ALLS SÅG UT SOM DEN VI LEVER I IDAG!

I dag väljer en del att följa exempelvis Koranen till punkt och pricka, och tolka innehållet till sin egen fördel. Andra väljer att använda religionen mer som en vägledning, en kompass som de då och då kikar på, snarare än en gps som de följer exakt.

En imam, liksom också en präst eller rabbin, är strikt troende och inte alltför sällan kan denna tro övergå till ett slags fanatism. Och resultatet av detta blir de råd och svar som de omnämnda imamerna har gett till frågande kvinnor.

Så, vad är det egentligen som Uppdrag granskning avslöjar? Att flertalet imamer verkligen följer Koranen, till punkt och pricka? Jag tycker att det är en viktig granskning som har gjorts, missförstå mig inte, men jag tycker att det är något så självklart som påvisas. Något som vi borde ha sett för länge, länge sen. Och sen ser jag också baksidan av den här granskningen, hur många korkade J. Åkesson:are som kommer att rama in de här artiklarna och ständigt använda de som ett argument som rättfärdigar deras trivialiserade syn på samhällets problem.

Men, att det finns dumma människor, kan inte Uppdrag granskning rå för. Jag gillar reportaget starkt. Det är viktigt att religionens brister framhävs.

Kjöller belyser viktiga poäng och gör detta på ett träffsäkert sätt, men jag tycker att hon emellanåt förenklar problematiken. Betydligt. Visst är bön, mat och klädsel en privatsak, som hon skriver. Men vad händer när det slutar att vara en privatsak, när barn inte får vara barn för att de måste vara något annat, något som någon religiös skrift säger att de måste vara? Bör vi inte reagera då? Så länge det inte händer i skolan, utan hemma, där vi slipper se, så är det okej. Nej, det är inte okej.

Kjöller skriver att "Det kan tyckas orättvist att vissa barn som exempelvis tillhör Jehovas Vittnen inte får gå på sina klasskamraters födelsedagskalas, eller att vissa hårt hållna tonårsflickor inte får gå på ungdomsgården. Men så orättvist är livet". Fast så orättvist ska livet inte vara. Det ska inte vara så orättvist att 7-åriga flickor tvingas bära slöja innan de ens förstår varför. Kjöller fortsätter med "Men nog vore det väl ynkligt om vi inte hade högre ambitioner än att lägga oss på samma nivå som de intoleranta mullorna i Iran". Men, det är just det vi gör genom att förbise och bortförklara denna inskränkning på individens valfrihet genom att skylla på att "det är ju deras kultur".

Äh, nu slutar jag där. Ångesten inför grammatiktentan börjar bli olidlig. Dags att sova (för länge sen).

"Man kan ju göra så mycket mer som tjej" och "man pressar ju varandra" och "man måste visa att man duger".

"JAG KÄNDE MIG SOM EN DOCKA."

Jag minns när jag var yngre, och var ute mer om nätterna. Vägen hem från bussen, promenaden genom det nedstängda centrumet. Killgäng som ropade efter en i mörkret, gatlyktor som slutat fungera. Man var yngre då, kanske inte lika medveten om hur många mardrömmar som kunde gömma sig bakom hörnet. Skrattade bort alla faror och olyckor, sömnlösa nätter och olidlig skam. Tänkte aldrig, inte en endaste gång, på att allt det där hemska kunde drabba en själv.

Nu är jag äldre. Förstår mer, inser konsekvenser, risker, på ett helt annat sätt. Jag går helt enkelt inte ensam ute i mörkret längre. Brukar lite nonchalant säga att jag inte alls är rädd för att bli överfallen, att jag skulle slå tillbaka och göra monstret så illa att han aldrig mer skulle våga visa sig ute igen. Självklart är det bara larv. I bästa fall skulle jag kunna skrika och slå ifrån och lyckas komma undan med ett söndrigt hjärta och en ärrad själ. Men mest troligt skulle monstret vinna, och oavsett vilket så skulle jag aldrig bli mig själv igen.

Jag vet inte var jag vill komma med det här, mer än att jag tycker att vi borde vakna upp ur vår dvala. Uppmärksamma våra sönderspelade roller i den här galna situationen som vi så fint kallar samvaro, gemenskap. Det finns så många unga tjejer där ute som aldrig hinner ta reda på vilka de är förrän de växer in i roller som omvärlden har skapat åt dem. Och det finns precis lika många killar (snälla, glöm inte bort killarna) som inte hinner lära sig skillnaden mellan rätt och fel, innan de växer in i sina konstruerade roller. Flickor ska vara hjälplösa och pojkar ska vara mäktiga. Flickor ska vara horor och pojkar ska vara kungar. Flickor får gråta men pojkar ska bita ihop. Det är så fel alltihop, märks det inte? Det finns inga dumma och bortförklarande "men".

Den här boken vill jag läsa. Kollade just vilka andra författare som ska medverka i Stadsbibliotekets Debutbar och hittade då den här titeln När marken är platt sjunker himlen. Genial titel, måste jag säga. Efter att ha googlat titeln hittade jag de här recensionerna SvD och GP. Fina recensioner som utlovar ganska mycket. Men av de små fragment som jag har sett av boken så håller den nog allt det fina som recensionerna utlovar.

Det verkar finnas ett djup i den här diktsamlingen, men också en struktur under ett avskalat och noga utvalt språk. En åtstramad känsla. Åh, vad sugen jag blir på att läsa denna nu nu nu.

På Adlibris kan man läsa att bokens första mening lyder "En liten världs historia; ett hav med vågor och skum." och bokens sista rad "Jag tycker inte om den jag är när jag pratar". Och att en stor värld döljer sig mellan dessa rader. Det räcker för att övertyga mig att köpa boken.

Med en riktig frukost i magen blir man redo för allt plugg (trots att man fortfarande är lite halvkrasslig).

Nu är jag med i Författarcentrums Debutantklubb. Där kan ni gå in om ni vill boka mig för föredrag eller liknande.

–

och där någonstans vinka vinka hejdå

Pluggar för fullt och det går faktiskt framåt. Förstår bara inte varför jag inte började tidigare(!). Så dumt. Men men, jag är positiv. Har ett par dagar kvar nu och det är bättre än inga dagar. Ska köra på stenhårt nu och hålla tummarna för att det går.

Läser om transitiva/intransitiva verb nu. För ett par veckor sen trodde jag aldrig att jag skulle fatta de här sakerna, men det var faktiskt betydligt mycket lättare än vad jag trodde. Transitiva verb konstrueras MED objekt, och intransitiva UTAN. Sen finns det lite mer specifika regler och formuleringar, som vad bi- och monotransitiva verb är och vad innehållsobjekt har för roll i den här lilla leken. Men, det behöver jag nog inte gå in på nu. Ska bespara er den huvudvärken.

Lite våriga bilder från andra sidan stan (hos kärleken). Skönt nu när det börjar bli lite varmare och betydligt mycket soligare. Jag gillar det.

I går läste jag om mig själv i livsstilsmagasinet OM Magazine. Det var riktigt trevligt måste jag säga. Så roligt att höra att någon tycker om det man gör, särskilt det man skriver. För det jag skriver säger så mycket om mig, det är ju jag.

Så tack OM Magazine, för de fina orden! De förgyllde min onsdag.